Folkmordet i Rwanda & omvärldens skuld

Hur våra folkvalda ledare lät 1 miljon människor att hackas ihjäl

Den 7 april 1994 satte Rwandas regering och militär igång en total utrotningskampanj, ett folkmord, mot landets tutsiminoritet som kom att vara i 100 dagar och ta livet av mellan 800 000 och 1 miljon människor. Det handlade om ett statsponsrat försök att utrota ett helt folk enbart på grund av etnisk tillhörighet. Faktum är att takten på dödandet till och med överskred det i Nazi-Tyskland vilket tydliggör katastrofens enorma omfattning. Ett samhälle lyckades alltså mörda nästan en miljon människor på bara tre månader.  

När folkmordet startade gick jag på gymnasiet i Värmland och det året hade jag en av mina allra bästa somrar med nytt körkort och tillgång till farsans nya BMW, fotbolls-VM, fantastiskt väder och många kompisar att hänga med. Givetvis hade jag inte en aning om att kanske 1000 mil från min trygga tillvaro bokstavligen hackades ett folk ihjäl med machetes. Jag kunde knappast föreställa mig att ett helt samhälle av sin regering hade uppmanats att mörda sina grannar och deras familjer. Folkmordslogiken gick helt enkelt ut på att alla måste dö, att inte en enda individ skulle få överleva. Vid den tidpunkten, i min lyckligt naiva tonårstid, visste jag heller inte att detta tilläts av våra valda ledare i Sverige, Europa, USA och resten av världen som hade svikit Rwandas minoritetsfolk genom att välja att inte agera, för de hade kunnat förhindra katastrofen med löjligt enkla medel. Men nu vet jag och därför bör jag berätta.  

I världens medier rapporterades om något stamkrig någonstans i Afrika vilket innebar att det gick oss förbi med en axelryckning. Men Rwanda handlade inte om något stamkrig; det var ett folkmord som uppstått genom en etnisk konflikt där, precis som i Nazi-Tyskland, ett gäng extremister med alltför mycket makt till slut bestämde sig för att utrota ett folk och genomförde det med aktiv hjälp av sin majoritetsbefolkning. Folkmordet var uttänkt, planerat och överlagt med vetenskaplig precision och under lång tid.

I huvudstaden Kigali, innan den landsomfattande utrotningskampanjen drog igång, levde människor i stort sett precis som vi, där medborgarna precis som här gick omkring i västerländska kläder, skjutsade sina barn till skolan i Toyota-bilar och gick till sina arbeten fem dagar i veckan. Det var dessa vanliga människor som kom att hackas ihjäl i sina hem eller varhelst de befann sig när helvetet bröt ut.

Så hur kunde omvärlden låta detta hända? Världssamfundet med FN i spetsen hade svurit på att efter judeutrotningen under andra världskriget aldrig låta ett folkmord ske igen. FN:s medlemsstater förband sig därför efter kriget att skydda människor från brott mot mänskligheten var helst i världen de än begicks.

Efter kalla krigets slut i början av 90-talet exploderade många väpnade konflikter i det maktvakuum som uppstod när supermakterna drog bort sitt stöd. Ett av dessa länder var Somalia som imploderade likt ett korthus och förvandlades till ett inferno av kaos och laglöshet som en direkt följd av Sovjetunionens sönderfall. Världen med USA i ledningen såg sin chans att göra FN till den fredsskapande organisation den borde vara nu när de båda supermakterna inte längre såg sig tvungna att stoppa varenda resolution i FN:s säkerhetsråd som ett led i stormaktsrivaliteten.

1993 inledde USA därför en omfattande fredsbevarande operation i det svältdrabbade Somalia som en ren goodwill-insats men förstod för sent att man tagit sig rejält med vatten över huvudet. TV-bilder av somaliska rebeller som drog liken av dödade amerikanska soldater efter bilar kavlades ut i världsmedierna vilket skulle visa sig förödande för de närmare 1 miljon rwandiska tutsier som senare kom att mördas. För efter fiaskot i Somalia vägrade USA att skicka några väpnade trupper till den afrikanska kontinenten. Att i det läget erkänna ett folkmord i Rwanda vore att förbinda sig att ingripa vilket var det sista man önskade.

De andra stormakterna i FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland, har väl aldrig brytt sig om att ingripa för att rädda människoliv, medan Frankrike inte ville störa sina goda handelsförbindelser med den Rwandiska hutu-regimen, hur ofantligt galet och småaktigt nu detta än kan låta. Det finns till och med rapporter och vittesmål om att den franska “fredsbevarande” styrkan som fanns på plats aktivt bidrog till folkmordet genom att träna upp mördarmilisen Interahamwe, genom att passivt se på när det mördades, genom att medvetet låta tusentals mördare smita in i Kongo samt genom att själva begå mord och våldtäkter. Om ens ett av dessa exempel är sant är det en fruktansvärd sanning och en oerhörd skandal i sig. Bland annat rapporterade The Independent om Frankrikes inblandning i en artikel från den 31 augusti 2007 (http://www.independent.co.uk/news/world/africa/french-troops-raped-girls-during-rwanda-genocide-463697.html)

Vid tiden för folkmordets utbrott hade FN redan en militär närvaro i Rwanda som en konsekvens av den väpnade konflikt som utbrutit 1990 då en rebellrörelse startat ett uppror mot hutu-regimen i Kigali. Rebellerna var tutsier och utgick från exil i Uganda. Tre år senare, 1993, nåddes eldupphör och FN beslutade om en fredsbevarande operation för att övervaka den nya maktdelningen mellan parterna och återgången till fred. Hutu-extremisterna som omgav den rwandiske presidenten kunde dock inte acceptera någon maktdelning med några tutsier och började därmed planera för ”den slutgiltiga lösningen”. Det var mitt i denna djävulska tid som den lilla FN-styrkan anlände till Rwanda under 1993. Den var dock alltför svag och hade för begränsat mandat för att kunna förhindra det helvete som oundvikligen snart skulle bryta ut.

För att sabotera fredsprocessen drog de extrema elementen inom Rwandas regering och militär igång en propagandakampanj som inte stod det tyska nazistpartiet efter. Och man gjorde det mitt framför ögonen på FN och således inför hela världen. Man skapade milisgruppen Interahamwe dit arbetslösa unga män enkelt rekryterades och dessa skulle utgöra själva fronten i mördandet. Befolkningen hjärntvättades av hatpropaganda i tidningar och radio och snart trodde gemene man att tutsierna verkligen var de kackerlackor som utannonserades.

FN varnades redan i januari 1994 för att regimen planerade ett folkmord. Varningen kom den 11 januari genom ett faxmeddelande från en före detta högt uppsatt rwandisk regeringstjänsteman. Han hade fått det hela klart för sig genom att han tilldelats det mycket precisa uppdraget att ansvara för uppträningen av Interahamwe-milisen som endast i huvudstaden förväntades uppnå en kapacitet att mörda 1000 tutsier på 20 minuter.

Röda Korsets sjukhus mitt under brinnande folkmord i Kigali, 1994. Foto: Aidan Hartley

Det påstods senare att omvärlden inte visste vad som planerades i Rwanda och att folkmordet tog det internationella samfundet på sängen. Men detta är lögn. Det räckte att läsa en rwandisk tidning eller lyssna på rwandisk radio för att få reda på vad som planerades helt öppet och detta kan inte ha undgått de utländska ambassaderna i Kigali. FN fick som sagt veta tre månader innan och varenda underrättelsetjänst i hela världen visste givetvis exakt vad som pågick. Bill Clinton som var USA:s president vid den här tiden ljög det rwandiska folket rakt i ansiktet när han plågad av sitt dåliga samvete under ett besök i landet efter folkmordet hävdade att han inget visste. Det fasansfulla är att endast en liten förstärkning av den väpnade FN-styrkan hade behövts för att avstyra folkmordet vilket ju gör omvärldens skuld ännu större.

Efter att den rwandiske presidentens plan hade skjutits ner under ett statsbesök i Burundi den 6 april 1994 vann de extrema elementen inom regering och militär enkelt makten i Rwanda. Mördandet startade på morgonen den 7 april efter att de tutsiska rebellerna i Uganda fick skulden för nedskjutningen av presidentens plan. Rwandiska arméfraktioner gick tillsammans med Interahamwe-milisen in för att först mörda den politiska oppositionen för att göra det enklare att sedan gå vidare och eliminera den tutsiska befolkningen.

I det här skedet kidnappades tio belgiska FN-soldater som dragit ut för att skydda Rwandas premiärminister. Belgarna torterades, mördades och stympades och det hela var uttänkt med kirurgisk precision. Den nya högerextrema regeringen räknade med att om de tog livet av några FN-soldater skulle organisationen dra öronen åt sig och det var precis vad den gjorde. Clinton som i egenskap av världens mäktigaste man hade det sista ordet i vad FN gjorde, bestämde att FN-trupperna skulle dras tillbaka från Rwanda. Och det var Madelaine Albright, då USA:s FN-ambassadör och senare utrikesminister, som övertygade säkerhetsrådet att lämna Rwanda åt sitt öde.

Franska och belgiska trupper beordrades att evakuerade alla västerlänningar men gjorde inget för att hindra folkmordet. Den lilla FN-styrkan gjorde heller ingenting utan stannade i sina baracker. Ett antal FN-soldater som vaktade en skola där 2000 tutsier sökt skydd beordrades den 11 april att dra sig tillbaka till flygplatsen och lämnade tutsierna att hackas till döds. Den 21 april fattade FN:s säkerhetsråd beslutet att minska UNAMIR-styrkan från 2500 till 270. I maj, när det inte längre gick att förneka att ett folkmord ägde rum, beslutade FN att åter öka styrkan till 5500 soldater men den försenades på grund av byråkratiska problem och oenighet kring småsaker. Det hämningslösa dödandet fick därmed fortsätta till mitten av juli då den tutsiska rebellgruppen RPF under ledning av nuvarande presidenten Paul Kagame intog huvudstaden och fick stopp på folkmordet.

Kagames väpnade rörelse hade troligtvis hunnit fram tidigare om de inte hindrats av den franska armén. Därtill hade flera tusen mördare kunnat arresteras och möta rättvisan om inte fransmännen hade släppt igenom de hundra tusentals flyktingar som flydde in i Zaire (nuvarande Kongo Kinshasa) när tutsirebellerna ryckte fram mot Kigali.

Folkmordet fick enorma konsekvenser också för resten av Afrika. Faktum är att det storkrig som bröt ut i Kongo 1996, ”Afrikas första världskrig” med fem miljoner döda, hade direkta kopplingar till händelserna i Rwanda. Den flyende Hutumilisen tog snabbt makten i de enorma flyktinglägren på andra sidan gränsen där de härskade med samma ofattbara grymhet som de tränats till i Rwanda. Än idag finns dessa element kvar i Kongo och är precis som den rwandiska armén en av parterna i det idag pågående kriget i nordöstra Kongo.

Det finns garanterat människor som vill förminska händelserna i Rwanda och förneka omvärldens skuld, kanske för att sanningen är alltför fasansfull för att acceptera, men vittnesmålen från journalister, FN-anställda och biståndsarbetare är alltför många och entydiga att det blir lika löjligt att avfärda som utrotningen av judarna.  

Det finns mindre kunniga människor som vill förklara folkmordet i Rwanda med att afrikaner är brutala och primitiva, men betänk att tyskarna lurades in i exakt samma ondska, det vill säga att mörda judar för att de var råttor, liksom att medborgarna i det forna Jugoslavien övertygades om att muslimerna och Kosovoalbanerna borde utrotas från jordens yta. Detta tyder på att vilken befolkning som helst kan förvandlas till massmördare om bara förutsättningarna är ”de rätta”, oavsett om de är européer eller afrikaner. Den verkliga förklaringen till händelserna i Rwanda har sina rötter i det belgiska kolonialstyret som förde en aktiv raspolitik där den tutsiska minoriteten gynnades därför att de på grund av sina mer europeiska anletsdrag ansågs mera värda än hutuerna. Därför uppstod oundvikligt konflikt mellan de två etniska grupperna som kom att prägla Rwanda och dess grannländer från självständigheten 1962 ända fram till den totala katastrofen.  

Filip Ericsson

För mer läsning om folkmordet i Rwanda listas nedan några tips som också har tjänat som källor till denna artikel:

# Frontline, The Triumph of Evil – how the west ignored warnings of the 1994 Rwanda genocide and turned its back on the victims, http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/evil/                                                              (En läsvärd Internetsida med massor av information om folkmordet i Rwanda)  

# Roméo Dallaire, Shake hands with the devil: The failure of humanity in Rwanda.  (Den kanadensiska generalen som hade befälet över FN-styrkan UNAMIR under folkmordet skrev denna bok om sina upplevelser. Dallaire är liksom Röda Korsets tappra ambulansförare en av få hjältar under folkmordet tack vare sina tappra försök att stoppa mördandet. Han räddade tusentals men blev psykiskt sjuk av posttraumatisk stress och äter fortfarande antidepressiv medicin)

# Aidan Hartley, The Zanzibar Chest – a Memoir of Love and War.                      (Reuters krigskorrespondent som bevittnade folkmordet med egna ögon och skrev denna bok om hur han följde tutsigerillan som tog sig till fots från Uganda in i Rwanda och fick stopp på folkmordet)

Krigskorrespondenten Aidan Hartley tillsammans med tutsirebellerna som stoppade folkmordet, Kigali, 1994 (Foto: Aidan Hartley)

# Terry George, Hotel Rwanda (2004).                                                                           (Filmen om hotellägaren Paul Rusesabagina som räddade livet på över 1000 människor genom att husera dem i sitt hotell under folkmordet. FN-generalen Roméo Dallaire gestaltas av Nick Nolte)